Hannus blogg

Hannus blogg

Om bloggen

Här tycker jag till om bl.a. kommunal-, riks- och internationell politik.

Dialog 8, finns arten ros?

FilosofiPosted by Hannu Komulainen Tue, March 13, 2012 19:02:11
Fredrik: Aristoteles hade genom sitt begrepp "form" en sorts förklaring av det biologiska artbegreppet. Olika individer av en art, t.ex. av arten ros, har många gemensamma egenskaper, samtidigt som de också har smärre skillnader. Två rosor behöver t.ex. inte ha samma antal blad, eller vara exakt lika långa, för att vi ska se att de är exempel på rosor.

Helle: Då är vi väl inne på en gammal filosofisk tvistefråga från medeltiden. I vilken mening kan man säga att arten ros "finns", inte bara individuella rosor?

Ytterligheterna här är ju nominalisterna som förnekar att det överhuvudtaget existerar en art "ros", medan begreppsrealisterna tror att denna existerar skilt från de särskilda rosorna. Själv har jag svårt att gå med på någon av dessa två extremer, men också att formulera något vettigt alternativ mellan dessa.

Ett tredje alternativ, konceptualismen liknar nominalismen eftersom den menar att arten ros är en skapelse av tanken, och bara finns i människans huvud. Men det är en teori som jag också är tveksam till.

Fredrik: Jag skulle nog vilja påstå att just Aristoteles hade ett sådant alternativ. Han var väldigt intresserad av just ontologi, frågan om på vilka olika sätt något kan sägas vara till. Han kom efter en del om och men fram till att det är de individuella objekten, t.ex. de enskilda rosorna, som existerar så att säga på egen hand. Färgen på en enskild ros däremot är beroende av att tillhöra just den rosen och kan inte existera självständigt.

Lena: En rosindivid är ju föreningen av rosens materia och dess "form". Formen är tydligen ungefär samma sak dess art. Om du nu har tolkat Aristoteles rätt...

Fredrik: Det är bara att läsa hans "Metafysik", så kan du själv bedöma det. Han var faktiskt lite inne på att det kanske är formen som utgör den självständiga existensen, eller "substansen" som han kallade den. Men hamnade till sist i den mera materialistiska ståndpunkten, som jag beskrev, att det är individen som utgör "substansen".

Men genom att individen enligt honom är en förening av materia och form, så erkände han att arten, formen, finns - dock inte självständigt men i individen. Formen,arten, "arvsmassan" är en del av individen. Därför var Aristoteles varken nominalist eller begreppsrealist.

Helle: Men Fredrik, du skulle ju prata om en stor brist i Aristoteles formbegrepp. Hittills har du bara berömt det. Så vad är det som du är missnöjd med?

Fredrik: Jo, det är Aristoteles uppdelning av livsformerna i arter, som är oföränderliga. För dialektiska materialister är just insikten om att arter förändras, att det uppstår nya arter och att det sker en utveckling inte bara i biologin utan även i det fysiska universum, och även i den mänskliga historien, något som är en oerhört viktig del av det vi kallar dialektiken.

Det är lite paradoxalt att den idealistiska dialektikens mästare, Hegel, inte kände till arternas utveckling. Hans beskrivning av naturen är därför pinsamt odialektisk. Men förklaringen är förstås att han levde innan Darwin lade fram sin evolutionslära.

De är inte att undra på att Marx och Engels tog till sig evolutionsläran omedelbart, för den bekräftade ju på ett underbart sätt deras allmänna filosofiska uppfattningar.

  • Comments(0)//hannusblogg.tankesmedjannynashamn.se/#post26